som det heter på finska, Jehovas vittnens samlingspunkt för både svensk- och finsktalande. Det finns en stor gemenskap i deras sekt eller trorörelse beroende på vem man pratar med, men den har skarpa och tydliga gränser, gå inte utanför den då är du ute ur gemenskapen. Jag blir mörkrädd när jag läser om sekten och de personliga kostnaderna för att bli ett vittne.  Samtidigt är jag glad och lättad över att jag inte har någon personlig anknytning till dem.  

Om man tänker att jorden skapades rund för att det inte skulle finnas några gränser, är deras tolkning och utövande omänskligt hård och kall. Humanitärt arbete får de bl.a. inte arbeta med eftersom det tillhör den här världen och inte deras framtida, som kommer att bli verklighet i slaget mellan det onda (vi) och de goda (vittnena) vid Harmagedon.  Jag läser om det i Aftonbladets skvallerbilaga Klick och blir intresserad av att veta mer eftersom jag ser dessa människor dagligen och redan tidigare haft en del funderingar kring dem och deras tro. När jag sedan kommer hem och sätter mig på balkongen och ser genom fönstret när kommer de ut från en av sina sammankomster, som sker flera gånger i veckan, då känner jag nyfikenheten över dessa människor och läser på lite mer och blir än mer fundersam.

I min barndom hade jag en jättegullig klasskamrat där föräldrarna tillhörde Jehovas vittnen och då även barnen. Hon fick aldrig vara i skolan vid olika evenemang vi exempelvis lucia, eftersom det var djävulens påfund, enligt föräldrarna och Jehovas vittnen. Hennes framtida val i livet vet jag inte mycket om, när det gäller sekten, av naturliga skäl umgicks vi inte privat.

Det behövs tydligen stödgrupper för tidigare Jehovas vittnen och bara det gör mig förvånad att det är så accepterat med denna sekt i samhället. Det verkar inte finnas något utrymme alls för medmänsklighet och omtanke för andra människor i samhället än de som tillhör deras lilla grupp som de trots allt är. Är det kanske därför, för att den är liten, vi accepterar den men inte andra grupper med icke humanitära regler och tolkningar.

Jag bryr mig inte om dem, jag tänker på alla i deras närhet som inte tillhör Jehovas vittnen eller de som går ur, hur starka de måste vara och alla känslor som finns där. Hur mår de? Sedan har jag svårt att förstå de som kallar sig religiösa och inte har någon värme och ödmjukhet till andra än sig själva, att kalla sig för de goda och alla vi andra för onda, jag ryser för det känns otroligt kallt rena istiden.

Margareta G som inte bara bor granne med rikets sal utan även med mormonkyrkan eller som de själva kalla sin kyrka – Jesu kristi kyrka av sista dagars heliga.