på Las Velas i Los Christianos på Teneriffa, var det i torsdags.

 

Jag fick en bild av hela gänget som jobbade den kvällen på Las Velas, det var inte oss de skålade för utan vid stängningsdags blev det “Happy birthday to you” och en skål för Mike som skulle fyllde år dagen efter, Sveriges nationaldag, och var ledig den dagen. Nu hade vi tur och fick vara med och sjunga och skåla för honom samtidigt som det blev ett trevligt avslut på sista kvällen i Los Christianos.

Det kändes vemodigt och tråkigt att lämna Los Christianos när jag precis börjat lära känna lite av platsen och till och med trodde mig kunna hitta till några ställen alldeles själv, i alla fall ner till stranden.

Med mitt dåliga lokalsinne och en plats som jag kan jämföra med Kiruna. I Kiruna har jag gått vilse för många år sedan, det gick bara runt, runt, höga berg och djupa dalar, hela tiden var vi tillbaka på ruta ett hur vi än trodde att vi gått. Det var samma här, åt vilket håll jag än gick kunde jag komma tillbaka från något helt annat håll, det kändes i alla fall så, men då tillhör jag en av dem som har ett fruktansvärt dåligt sinne för att hitta. Jag som kartläsare, hm …

I Luleå är alla vägar och gator raka och absolut inga små kurvor, backar eller dalar bara rakt, spikrakt, och det märks, för det blåser alltid i Luleå, ingen liten, liten kurva som kan skydda mot vinden. Vatten på båda sidor om centrum, den stadsarkitekt som ritade och planerade Luleå centrum kan inte ha tänkt till ordentligt.

Fast jag körde riktigt vilse i pannkakan en gång i bostadsområdet där jag bor, när jag höll på att ta mitt körkort. Här är det lite mer backar, dalar och kurvor. Körskolläraren frågade mig lite försiktigt: – Får jag fråga dig en sak, är du verkligen ifrån Luleå? Frågan var befogad, för jag var verkligen kass på att hitta. Då kunde jag skylla på att jag aldrig kört bil tidigare utan bara åkt med i bil eller buss, jag tittade inte så mycket var jag var, utan åkte bara från en punkt till en annan. I dag har jag blivit bättre när jag åker bil, för nu ser jag hela tiden efter objekt att fota och då ser jag vägarna med andra ögon.  

I Los Christianos har jag också tittat efter objekt att fota, men inte alltid sett efter var jag satt ner mina fötter, mer litat och följt sambon som kan orten.  Det gör att jag inte alltid sett var vägarna svänger eller åt vilket vädersträck näsan pekat.  Nu så här någon dag hemma tror jag att jag förstått och kan riktningarna och hur det är uppbyggt. Jag får bilder i huvudet och då ser jag allt helt klart. Det tar ett tag för en del, att förstå.

Skulle man i alla fall gå vilse så finns det garanterat någon trevlig polis att fråga om rätt väg.

Det är inte som i Sverige med poliser sittande någonstans med administrativt arbete och ständiga indragningar. Här arbetar de ute på fältet och jag har garanterat sett lika många poliser på två veckor som jag sammanlagt sett i Sverige under flera år. Det känns tryggt och bra att veta att de finns någonstans i närheten. Det önskade jag att vi såg mer av här hemma också.

Margareta G som har fotat mycket och ger lite återblickar, blir lite sentimental, minns min tid som vikarierande utrikeskorrespondent på Teneriffa.  Det dyker upp en del här under en lång, lång tid eftersom mycket foton har det blivit, närmare bestämt ca åttatusen femhundra (8 500) foton. Jag vet att jag inte är riktigt … men alltid blir det något som går att använda i något sammanhang.