… och det tackar vi för.

Det läser jag på Nordiska museets hemsida eftersom dagen egentligen kallas vårfrudagen och genom “viskningar” mun till öra, under lång tid, kallas den numera våffeldagen. Ni har väl alla lekt leken när ni var små, kanske även som vuxen, där man viskade ord till varandra för att sista person skulle upprepa vad den första sagt. Hur många gånger blev det rätt? Inte många, och det kunde oftast bli ganska tokigt, men roligt. Jag kommer inte ihåg lekens namn, men kul hade vi.

Att dagen också markerar slutet på vintern och början på våren märker vi i Norrbottens län inte mycket av just nu, här har köldrekord på köldrekord slagits de senaste dygnen, i Nikkaluokta uppmättes -41 grader i förrgår natt. Fast solen i Luleå värmer ordentligt på dagen, det märker jag speciellt på vår balkong eftersom den är inglasad hålls vinden borta och det är riktigt varmt på eftermiddagarna.

Traditionen säger numera att vi ska äta våfflor idag, för egen del blir det inga eftersom sambon tillagade våfflor i lördags, eller var det söndags? Minnet är bra, men jag har svårt för att komma ihåg dagar och tider om jag inte skriver upp det på en gång. Jag tror även att vi får någon sådan efterrätt i morgon när vi ska till mamma och äta.

I mitt tidigare liv (inte så mycket sötsaker) hade jag starka åsikter om vad som var middagsmat och inte. Min barn var på dagis och blev serverade våfflor till lunch, yngste sonen spänner ögonen i personalen och frågar varför det bara blir efterrätt till lunch? Personalen ser frågande ut och säger: – Du får våfflor till lunch idag, blir inte det gott? – Jo, det är gott, men min mamma har sagt att, våfflor inte är någon mat det äter man bara som efterätt, svarar sonen vänligt men bestämt.

Visst hade jag sagt det och tyckte det också, det berodde mer på att jag inte var så förtjust i våfflor och plättar, de kräver ju en del sötsaker, än att jag tänkte på nyttigheten i måltiden. Jag delar till viss del fortfarande den åsikten med mig själv och fortsätter att fylla mina våfflor och plättar med diverse matigare fyllningar än sylt och grädde. Fast visst är det gott ibland, och speciellt nu när sötsaker tillhör en av mina favoriter att stoppa i munnen. Numer tar jag igen allt det där söta jag aldrig tidigare gillade, med råge.

Jag och en fd arbetskamrat startade upp en våffeltradition på arbetsplatsen, för många år sedan, genom att vi inhandlade, tog med oss våffeljärn och fixade våffellunch till arbetskamraterna med hjälp av några tappra själar. Ett mycket uppskattat initiativ, men det kräver att man alltid är på plats och alltid har tid på våffeldagen. Första åren gick det bra och alla förväntade sig att vi skulle fixa det, men ingen hade tid att hjälpa till. Speciellt min arbetskamrats insats var stor och eftersom hon var ute mycket under dessa perioder, gjorde att hon hade svårt att räcka till, trots att hon gärna ville. Det resulterade att de sista två åren eller kanske bara sista året rann allt ut i tidsbrist och arbetskraft. Jag hoppas att de idag får sina våfflor serverade och att traditionen har återupptagits.

Vi ska vara rädd om traditoner och uppskatta dem, för de bryts snabbt och försvinner, även om vi får göra en del av underhållsjobbet själva.

Nog nu om våfflor, det börjar vattnas i munnen . . . klockan är ju middagsdags.

Margareta G som efter maten ”måste” kolla på fotona jag tog igår, på vår tripp till trakten runt Haparanda.