är det snart slut på ledigheten för ett tag, några dagar i alla fall. Jag ska försöka jobba lite längre på dagarna så att jag får mina beräknade fyra veckors ledighet. Den här gången har inte ledigheten varit lika lång som vanligt och det kändes att jobba under de riktigt fina dagarna i slutet av juni. Nu har vädret ställt om sig på jobb och det känns bra för mig, samtidigt som jag hellre haft fint väder till alla semesterlediga som börjar i morgon.

I morgon blir det en kort dag, bra början på mina planerade långa dagar, eftersom jag ska skjutsa sambon till stora sjukhuset. Han har fortfarande en och en halv månad kvar av sitt ”körförbud” efter stroken.  Mycket körande har det blivit för mig som sällan kör, i veckan har det blivit en 60 mil skulle jag tro. Nu blir det cykel till och från arbetet och bilen får stå.

Vi är inte många i tjänst i morgon och det blir tyst i huset, ibland kan jag tycka att det är lite otäckt när tystnaden på en arbetsplats blir så där kompakt, inte ens i lägenheten blir tystnaden så märkbar även om jag är helt ensam. Inte som den ljuvliga tystnaden i stugan, nej det är någonting annat som skrämmer mig. Arbetsplatsen är också en social miljö, där jag är van och där det ska vara arbetskamrater som jobbar, pratar och skrattar.  En vecka om året, eller två, blir det så där skrämmande tyst.  

I går var det inte tyst i stugan, vi hade trevliga, glada och pratsamma gäster med aktiviteter som förhöjer stämningen – surströmming och bastubad.  Vad mer kan vi begära? Ja, kanske lite varmare väder men tyvärr hade jag inte vädergudarna på min sida.

Margareta G som nu säger god natt för att stiga upp på bestämd tid i morgon, det var några dagar sedan sist.

och förstår tydligen inte mycket om jag fortsätter att läsa och se vad som än i dag verkar vara det viktigaste i alla media. Att Michael Jackson dog för någon vecka sedan, en överraskning? Jag är inte förvånad, för mig var han bara en tragiskt sjuk person, kanske förvånad över att hans pengar inte kunde ge honom mer livsuppehållande åtgärder. Att det kan ta sådana proportioner när någon människa i världen dör, någon som de flesta av oss överhuvudtaget inte känner eller har ett riktigt nära förhållande till förutom att han skrivit bra musik. När jag läser i media skulle jag tro att hans död är mer fruktansvärd än när ett litet barn blir mördat än när någon annan far riktigt illa, är det så?

Igår kunde jag läsa att TV4 sänder ett minnesprogram över honom från klockan 14.10 till midnatt på tisdag. Samtidigt som jag läser ”det senaste” hur han försökt köpa de åttlingar som föddes tidigare under året i USA, att bara komma på tanken att försöka köpa några barn att köpa och äga andra människor.  Vad är det som händer när det finns en sådan dyrkan av en enda människa som inte skapat andra rubriker än ”skandaler”, obehagliga händelser och misstänkta brottshandlingar de senaste årtionden. Nu har jag i och för sig aldrig dyrkat någonting, förutom att jag försökt och ibland lyckats dyrka upp saker som jag tappat nyckeln till eller på något annat sätt varit svåröppnat, jag har inte ens haft en idol. Att jag gillar personer och deras musik, författarskap, artisteri eller idrottsliga prestationer har inte gjort dem till några idoler för mig.  

Kanske en förklaring till att jag inte kan förstå att en enda människas död, en sjuk människas, ska få så mycket utrymme. Det är tur att jag inte har någon i min bekantskapskrets överhuvudtaget som sörjer så jag åtminstone slipper det här i mitt privata liv. Nu behöver jag bara stänga av TV:n, undvika att köpa några kvällstidningar samt lyssna på rätt kanal i radio. Idag lyssnar jag på Herman Lindquist som sommarpratare i P1 utan att jag behöver höra ett enda ord om Michael Jackson.  Herman Lindquist har en sådan skön röst att lyssna på, jag ska bara njuta utan att för den skull dyrka. Jag har bara kommit ihåg eller varit nära en radio att lyssna på sommarpratarna en gång tidigare i år och det var Sofia Jannok - hon var verkligen duktig och intressant, berättade om sitt liv med humor och fascination av det liv hon har förmånen att få leva samt de fördomar som finns eller mer okunskapen vi har om samer.

Min avsky för detta spektakel har inte att göra med att jag tycker att han skrivit dålig musik, den är bra men det har många gjort före honom och kommer att göra efter honom. Nu är inte jag någon musikkännare, som du nog förstått, men att avguda en människa? Avguda någonting borde vi egentligen inte överhuvudtaget göra, att vara helt kritiklös mot något?  Det känns som de mest instängda sekter som vi läser om då och då.

Margareta G som hoppas att jag kan stänga av riktigt mot den här tillbedjan som jag finner riktigt skrämmande.

En människa som verkligen inte tyckte om sig själv som gjorde allt för att blir någonting annat, är det sådant jag ska lära mig att tycka om, sådant våra barn och ungdomar ska se upp till? Som en fastkedjad fånge fast i sin egen kropp i ett virrvarr av konstigheter. Nu är det mest människor i min egen ålder som chockerar och förvånar.

här i sängen, så sa jag högt till mig själv när jag la mig i natt. Utan någon anspelning på någonting annat än just det att jag har det underbart skönt i sängen i stugan.  Resårmadrassen här är gjord för mig och min kropp. Egentligen är den från min tidigare säng, innan jag blev sambo och nu när vi skulle rensa ut en lokal så kom de här madrasserna fram. Min första tanke var, släng eller lämna dem på återvinningen.  Tur att jag kom till bättre insikt och bestämde mig för att prova om de passade i stugan, det gjorde de och nu har jag betydligt skönare säng än hemma. Tänk vad något så enkelt som en skön bädd kan göra med människan, fast egentligen är det inte så enkelt att prova ut rätt och sedan veta att det i längden passar mig.

Jag sover bättre än prinsessan på ärten, utan någon ärta i botten och det känns som att det vore bättre än dunbolster ungefär som att sjunka ner i de fluffiga och vackra molnen. I alla fall när jag var liten så drömde jag om den känslan, med alla bokmärken och de vackra änglarna på de lätta molnen, så jag sover nog som barndomens änglar. Det såg härligt ut och bokmärken med änglar samlade jag på.

Nu ska jag dricka lite kaffe efter att ha hunnit med en hel del nyttigheter – utedasset har såpats och skurats, likaså bastu och ”relaxen” samt broaltan. Jag har hittat riktiga mygg- och flugdödare på ICA Maxi i Luleå, ett eldorado för mygg, flug- och övriga insektsbekämpningar fanns det i butiken. Där hade jag verkligen kunnat nyttja mina spenderbyxor om inte någon hejdat mig. Nu testas det i alla fall för fullt.

Margareta G som tror att vi ska hinna med några kast med fiskespö innan våra gäster anländer senare i kväll.

Hittade jag hos Znogge och jag och utmaningar, är någon förvånad över att jag hakar på – trodde väl det. 

I alla fall tog jag hjälp av en man i min närhet för att skriva ner tre bra och tre dåliga egenskaper. Jag hade hur många ord som helst både bra och dåliga. Han började snabbt med ett positivt ord sedan blev det tyst … Hade jag inga fler bra egenskaper. Ja, de kom efter en stunds funderande och även de dåliga.  

Beskriva mig själv med tre bra egenskaper –  Energisk, skapande, omtänksam
Beskriva mig själv med tre dåliga egenskaper –  gillar att ha spenderbyxorna på, otålig, en aning slarvig, fast själv ser jag det som en del  i min otålighet och mina försök att snabbt fixa saker.
Jag älskar att- leva det liv jag lever just nu och självklart att umgås med min familj, bara vara i lugnet med dem.
Jag hatar - manipulativitet i alla former och människor som visar tecken på psykopati utan att alla ”ingredienser” behöver ingå.
En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg - Jag är duktig på att vifta på öronen och ”stå på” huvudet.
En egenskap jag inte bloggat om - Egenskaperna kommer nog fram i texterna allt eftersom, så visst finns det säkert en hel del som inte skrivits och vi läser texter på olika sätt och ser olika egenskaper både sanna och de vi tror att vi läser, därför vet jag inte vad som utelämnats.
Jag skrattar åt – Har en mycket bred humor både ”låg” och hög, däremot skrattar jag inte åt människor utan med, om det inte är humoristiskt.
Jag gråter åt – kan nog gråta vid de flesta tillfällen, egentligen alldeles för lätt. Idag fick jag tårar i ögonen när jag öppnade min e-post på jobbet och läste en hälsning av en arbetskamrat som skickade ”Uppdrag utfört” vilket var en hälsning till mig och sambon från Teneriffa. Hon hade ansträngt sig och åkt till en restaurang i Los Christianos ”Las Velas” för att ge ägaren och hans personal en hälsning från oss. ”Gamla” vänner till sambon och numera också till mig. Jag blev verkligen rörd över henne och ”bildbeviset” hon skickade med ett foto på Miquel (restaurangägaren) och hennes son.
En situation som jag inte gillar och kanske undviker – De finns många, jag är nog en liten räddhare. Flyg, hissar, höga höjder mm är sådana saker jag inte gillar men ändå står ut med när jag måste. Det är faktiskt så att med kamerans hjälp har jag numera lättare för att prova på saker som jag aldrig tidigare skulle tänkt tanken att göra, jag kan ju missa ett läckert foto.
En situation jag älskar och gärna försätter mig i – Numera känns det som att hängmattan här i stugan inte kommer att förbli oanvänd.
Detta är jag stolt över – Mina barn är jag stolt över, vem är inte det? Jag är också stolt över att känna och få umgås med så många duktiga, tänkande och kreativa människor.
Detta kan jag skämmas över – Förutom att jag till och med kan skämmas över människor på TV, som jag inte ens vet vilka de är så skäms jag alltid när jag säger eller gör något som är helt onödigt och kanske gör någon annan ledsen och sårad.

Detta gör mig
GLAD – mitt nuvarande liv här och nu med allt vad det innefattar
LUGN – att veta att alla i familjen mår bra
NERVÖS – när jag inte har koll
ARG – dagens synsätt och behandling av människor
LEDSEN – omvårdnaden om våra äldre
FÖRTVIVLAD – om jag håller på att tappa greppet, när det händer något med någon i min närhet
TACKSAM – att jag får ha det liv jag har nu, med harmoni och hälsa

Detta ger mig en känsla av att vara odödlig – Jag har aldrig känt den, odödligheten.
Detta gör jag om fem år hoppas jag – Ungefär samma saker som idag, kanske att det skett några positiva förändringar i familjen.
Så här känner jag för hur mitt liv är just nu – Det har säkert framkommit tidigare i den här frågeutmaningen – Jag mår bra, har vant mig vid att barnen är vuxna att mamma inte är den absolut centrala punkten i deras liv något mer. Jag vet att behöver de mig så hör de av sig.
Mitt motto i livet – Gör det du måste – allt är inte så märkvärdigt.

På min blogg har jag mottot – Sår man ett frö – så tror man på framtiden, det tycker jag är en sanning som någon.

Jag gör som Znogge – alla som läser –fritt fram att hänga på.

Margareta G som nu säger godnatt och på återläsande.

efter en dag hemma, Varför åkte jag då tur och retur arton mil för att vara hemma en dag? Jo, jag skulle ha en trevlig kväll tillsammans med några ännu trevligare kvinnor. Vi träffades redan vid 17-tiden, satt och småpratade i en mysig miljö innan det var dags att gå ner till färjan för att äta och dricka gott. Vi hade roligt och skrattade tillsammans och kvällen blev sen, riktigt sen eller kanske mer tidig gryning. Innanför hemmets väggar var jag inte förrän vid tvåtiden och det kändes i kroppen i morse. Jag har legat och dragit mest hela förmiddagen, inte mycket uträttat de första vakna timmarna. Vanligtvis går inte jag och lägger mig tidigt men att vara ute en hel kväll är någonting helt annat, sedan kanske tröttheten har lite att göra med det goda vita vinet och en god Irish Coffee. Det är enkelt när jag bor nära stan att det är cykeln som gäller och inte behöver fundera över taxi eller skjuts.  

Nu är jag i alla fall tillbaka i mitt eget paradis och blir här över helgen. I morgonkväll kommer gäster, då tänkte jag också locka till lite flugor samtidigt som jag håller mycket annat på avstånd genom att bjuda på surströmming och senare mot natt timmarna blir det bastubad och om jag har rätt i min misstanke blir det även dopp i älven, i alla fall utav en av mina gäster för hon är alldeles galen i att bada oavsett gradantal.   

Här är värmen och solen fortfarande på topp, hemma i Luleå började det molna och blåsa upp när jag var på väg, tydligen åt rätt håll.

Margareta G som hängde upp hängmattan det första jag gjorde.  

Ps. Fotot är taget en tidigare sommar från färjan.

något som vi alla kvinnor ska vara någon gång i livet oavsett om vi föder dem själv, adopterar eller genom provrörsbefruktning, men mamma ska vi vara. Tänk om jag inte vill ha barn, om jag inte vill bli mamma? Är det något fel på mig då, är jag kanske en kallhamrad och känslokall människa för att jag inte har den där önskan om att få vara mamma.

En mamma den där ömma, omhändertagande och känslosamma människan som älskar barn och inte bara sina egna utan även alla andras gulliga små barn.  Mamman som ”gulligullar” direkt hon ser något i en barnvagn, när arbetskamraterna kommer och visar upp sina små då ska mamman slänga allt arbete framför sig och visa att hon minsann älskar de små liven och att just det barnet är så fantastiskt, för hon är ju mamma.  

Är jag inte mamma och inte släpper ”allt” när arbetskamraten kommer på besök med sitt barn, samtidigt säger att jag inte vill ha barn, att jag aldrig har haft den där drömmen om moderskapet, vad händer då? Jo, då kommer de där förståsigpåarna att lite medömkande säga, du ska se att du ändrar dig det kommer med åren du hinner, fast de undrar. Undrar vad det är för fel på mig, jag kanske inte kan få barn och försöker skyla över det med att jag inte vill.

När jag sedan kommer upp i fyrtioårsåldern och fortfarande inte vill bli mamma? Jag kanske inte kan för jag har aldrig försökt att bli med barn jag har istället gjort allt för att skydda mig från graviditet och mammarollen, så de där olyckskorparna har kanske rätt men det bryr jag mig inte om för jag vill faktiskt inte bli mamma. Nu har de flesta insett att jag är riktigt egotrippad, hur kan någon frivilligt välja bort moderskapet i sitt liv? Det verkar inte riktigt klokt och mest troligt spekuleras det i att jag inte tycker om barn överhuvudtaget kanske inte ens människor, att jag är en riktig barnhatare.  

Att välja bort moderskapet och berätta att det är frivilligt utan att veta om jag kan bli gravid är ofta ett väl övervägt och moget beslut. Fortfarande 2009 lever vi kvar i någon tro eller önskan om att moderskapet är ett av de största i livet för alla av kvinnligt kön. Utan barn … Ja, vad händer om jag inte blir mamma, ingenting egentligen. Jag önskar ibland att fler valde att inte ta på sig moderskapet att skydda sig bättre.

 Kvinnor som är starka, duktiga och utan större sociala problem är det som många gånger väljer bort modersrollen.  Däremot tycker de ofta om barn, våra barn, tvärtemot vad andra tror. De har bara valt bort mammarollen utan att välja bort människan. De har roligt med barnen och ser oftast uppfostran från utsidan och in, därför borde de också kunna ge bra råd och tips till oss mammor. De är inte färgade av sin egen roll som mamma, de ser på barn som människor, som dig och mig. Jag som valt att bli mamma, till och med två gånger, ser uppfostran inifrån och ut och kan ibland behöva en liten vink om verkligheten utanför.  Våra barn behöver den där människan utanför som inte ”bara” är mamma och de gillar när hon kommer, hon är en frisk fläkt i tillvaron som inte har egna barn och absolut inte försöker vara mamma på olika sätt.

Att vara mamma har inte blivit lättare trots att vi alltid har råd med mat på bordet, vi har en ekonomi och en fysisk arbetsbörda som är betydligt enklare än våra mödrar och framförallt våra mormödrar hade. Däremot har det psykiska blivit tyngre, det finns mycket mer ”faror” som vi som mammor ska kunna skydda och fostra våra barn ifrån. Som mamma känner vi oss misslyckade när det händer någonting negativt med våra barn. När positiva händelser sker, klappar vi då oss för bröstet och tycker att vi är lyckade som mammor? 

Mina barn är vuxna, men modersrollen har jag kvar och mamma är jag hela livet. Hur har jag varit som mamma? Nja, det är nog svaret eftersom det varit både upp och ner för mina barn och för mig som mamma. Ena dagen har vi flugit på de vackra vita molnen med solen som lyst starkt över oss, nästa dag har det varit riktigt tunga regnmoln med åskan i närheten och ibland har till och med blixten slagit ner ordentligt.

Mamma har jag trots allt varit hela tiden och idag är jag glad att jag inte är den där ”perfekta” mamman, att jag inte haft någon millimeterrättvisa, att jag faktiskt gjort skillnad på mina barn. Att jag inte uppfostrat dem enligt några pojk- eller flickregler, utan tanke på jämställdhet.  De finns i mammas liv och är de stora glädjeämnena för mig som mamma, liksom jag är för min mamma och som hon var för sin mamma och så vidare. Vi har haft tur i vår familj med våra mammor …

Margareta G som älskar sitt eget moderskap och att vara mamma men däremot är ganska egotrippad och känslomässigt ”död” när det gäller de där små som jag inte känner och inte har någon relation till. Jag har nog större ”moderskänslor” för en främmande val p eller kattunge, så kall är jag.

Mammarollen för de små barnen kommer jag inte att få uppleva fler gånger, däremot hoppas jag att jag kan bidra med mina erfarenheter och dela med mig av mina ”kunskaper” till eventuella barnbarn om mina barn en dag bestämmer sig för att ta på sig fadersrollen.

Det här inlägget skrevs ner på grund av att Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen  har MAMMA som skrivtema i veckan. Förra veckans tema, som jag missade, hade också kunnat rymmas under temat mamma och framförallt mig som mamma. Gud, hur har ordet påverkat mig som mamma? Redan med modersmjölken, sedan min egen mor blev mamma för fösta gången har det påverkat mig, ingen människa är helt neutral när det gäller ordet oavsett om det väcker positiva eller negativa känslor.

Ps. Här sitter en mamma och längtar, längtar efter att lilleman ska komma hem på besök.  Ett halvår sedan vi träffades och jag längtar så det värker i modershjärtat, jag känner till och med hur det kommer lite tårar i tårkanalerna när jag skriver ned texten. 18 dagar kvar, den 20:e juli kommer han hem … hem till mamma.

Kanske en mamma med livserfarenhet och stor kunskapsbank … 

genom en historisk marknad, skådespeleri och skönspelning möttes vi av vid den vackra Torneälven, solen som speglade sig i vattnet och över hela landskapet. Många besökare var det som hamnat i samma tidsperiod som jag. Att åka tillbaka till 1800-talets början kändes spännande och lovade gott inför kvällens föreställning.

En stund av njutning med kaffekoppen och en laxsmörgås, nästan 1800-talets priser, att sitta och titta på folkvimlet och alla bygdens folk som tagit sig in i framtiden 2000-talet från 1809 och kriget som var i antågande.

Självklart var mister Krigsopera himself, Bengt Pohjanen, på plats och pratade med besökarna samtidigt som han sålde sina böcker. Den fiolspelande unga flickan spelade gudomligt och det syntes verkligen att hon njöt av sin fiol och sitt spelande.

 Jag fascinerades redan innan över scenen med den sköna utsikten och den vita sanden. Vi satt högt uppe så vi kunde ha en helhet över hela  skådeplatsen och det är jag glad över idag, trots blåsten. En fullsatt föreställning och spelet kunde börja. Jag tänker inte återberätta eller rescensera däremot vill jag verkligen rekommendera alla som finns i närheten att ta chansen att se, lyssna och höra, kanske lära sig en hel del om vad som hände människorna krigsåret 1809  i Krigsoperan 2009

Någonstans i andra akten av föreställningen kom Pirajan travande på sin häst.

Grande finale.

På min bildgata har jag lagt ut foton och bildkollage från Krigsoperan – Marknaden och lite annat smått och gott.

Klicka på länkarna nedan så hittar du delar av mina upplevelser.

Skjutande, sårade och sörjande …

Tvåhundra år bakåt i tiden …

Vad är det som händer …

Det vackraste förspelet …

Grande finale …

Margareta G som ska försöka åstadkomma ett litet kollage av Pirajan senare men just nu känns det till och med lite för arbetssamt att hålla i gång hjärnan, drygt 30 grader i skuggan.

just nu, att fara mellan olika stugor för att kunna slänga upp benen och bara vara. Ett hårt liv jag lever och som Maja Piraja undrade, soldyrkar jag ännu? Det kan jag lugnt skriva. Mitt svåraste arbetspass har jag haft när jag sett på när sambon fixat hänganordningen till hängmattan, som jag för övrigt ligger i nu och skriver detta, att ställa i ordning en solstol samt att flytta hammocken utanför bastun. Inga lätta grejer i den här värmen.

 

 I kväll “måste” vi åka hemåt eftersom jag ska göra annat imorgon eftermiddag och kväll, förhoppningsvis vänder vi kosan mot inlandet igen på fredag för på måndag börjar jag att arbeta igen.

Därför fortsätter jag i det här läget så ett tag till. =)

Margareta G som njuter, mycket njutning i min blogg just nu men så är det och inget jag kan göra något åt.

PS Det går inte ens att få liggsår i hängmattan.

har varit dagens tunga aktivitet .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte helt enkelt för en del överflöd transpireras ut ur kroppen en sådan här dag, 30 grader i skuggan klockan 12.30. En kort promenad runt ön sedan har inte mycket annat blivit uträttat. Nu är jag nyduschad och fräsch för att kunna åka i väg till Haparanda och sätta mig på första parkett för att se föreställningen av Krigsoperan. Först en tur till den historiska marknaden, om vi hinner.

Margareta G som har legat så här mest hela dagen.

mötte jag idag på min promenad till Finland, under tunneln mellan Sverige och Finland fann jag gemenskapen på svenska, finska, norska, samiska och ryska.

 

/Margareta G som fortfarande sitter och tuggar på Candy worlds produkter från gårdagen.

blev det idag  längs strandpromenaden i Haparanda sedan under tunneln och så var vi där i Finland, med andra ord ingen lång vandring. Människor spatserade, solade, badade och bastuflotten flöt stilla på torneälven.

Vi gick förbi en av sambons första arbetsplatser som ung pojke, Aspängens dagcenter som fortfarande finns kvar. Skylten med det sanna budskapet – Vi bygger våra städer ihop – På gränsen - skulle inte gränsskylten med texterna Suomi – Sverige finnas där i mitten någonstans skulle jag aldrig märka att jag kom in en annan stad, inte i ett annat land överhuvudtaget om det inte vore för att språket blev finskt, i Haparanda pratas det båda språken men jag hör knappt någon svenska i Torneå. På den finska sidan av gränsen finns den här statyn som jag tycker är vacker och tänkvärd.

Idag blev det däremot en tur inne på IKEA och lite shopping till stugan i Forsnäs – en toalettsits i trä, till utedasset – ett klaffbord i ek att hänga på väggen för min dator. jag har redan ett sådan bord ute på altan men det är inte alltid vädret tillåter utesittande med datorn och på kvällskröken kan det vara skönt om myggorna blir alltför besvärliga –  två riktigt färgranna kuddar att vila huvudet på framför TV:n tröttheten kommer – och äntligen kan jag ha mina servetter framme för nu inköptes ett servettställ.

Det var dagens skörd och både bord och toalettsits har jag ett stort behov av. Nu blir det att åka till stugan i Forsnäs när vi kommer hem från stugan i Santasaari.

Resten av dagen blev nya besöksmål och lite regn på plats.

Min tillvaro just nu är ganska behaglig, inte många förpliktelser utan härlig och skön avkoppling, varje dag – nu tar vi verkligen dagen som den kommer. Sambon verkar ta sin ofrivilliga ledighet lite bättre, men inte är det lätt för den mannen att vara “sysslolös”.

Margareta G som har upplevt myggen för första gången i år.

till ön, blev det idag. Vi vaknade till en strålande sol och ljuvlig värme efter att vi igår kväll kommit till ön, Santasaari. Igår bestämde vi oss för att ta med oss cyklarna så att det skulle bli chans till lite rörligare dagar här ute. Att cykla över den stora bron som förbinder Seskarö med Santasaari är lite våghalsigt, det finns inte mycket utrymme för cyklister eller andra som vill ta sig över utan att köra bil. En hel del trafik passerar över varje dag trots att det är betydligt mindre sedan Setra bestämde sig för att lägga ner sågen, en såg som gick med vinst men det fanns annat som styrde i det fallet och nu verkar det ha blivit en prestigefråga för ägarna. I dagens lokala tidning kunde jag läsa att Ingvar Kamprad, som för övrigt finns här i Haparanda över helgen, hade planer eller i alla fall idéer om verksamheten och nya affärsplaner. Vi får hoppas att det är mer verkstad än prat och att han kan komma överrens med ägarna av den nedlagda sågen.

I alla fall så tog vi oss över och for till den lilla kombinerade bensinmacken, kiosken och lunchrestaurangen för att få i oss lite mat innan vi fortsatte vår dag runt Seskarö. Jag hade ju glömt våra biljetter till Krigsoperan hemma! Här åker vi till Haparanda endast för att vi ska gå på Krigsoperan på söndag och så lämnar jag biljetterna hemma? Nu kunde jag hämta hem nya biljetter via nätet, satte det på en USB och tog med mig ifall att vi skulle råka på någon som hade en skrivare. Det hade de på den lilla macken och allt har nu löst sig. Är inte huvudet med när jag åker hemifrån får jag istället ta fram hjärnan på plats och det lyckades den här gången.

Efter vår lunch med läsning av lokaltidningarna samt utskrift av de ack så viktiga biljetterna kunde vi fortsätta vår färd runt ön. Först besökte vi en av de små båthamnarna som finns runt Seskarö. Där var det lugnt och stillsamt, bara de lokala små båtarna låg ankrade i hamnen, lite tidigt för semesterfolket kändes det som. Tredje fotot visar en som har respekt för alla skriverier om män med bara överkroppar =), han kikar fram bakom räddningsbojen utan att visa för mycket. Nu avslöjar jag honom, han cyklade faktiskt med bar överkropp genom byn =). Nu skulle alla modebloggare och vett- och etikettexperter sätta morgonkaffet i halsen, fast de kanske dricker champange till frukost.

En stund på butiken med inlämnande att travkupong och sedan fortsatte vår cykeltur mot Tromsöviken och den fina badcampingen, jag tror att det är Pigge Werkelin och hans företag som numera arrenderar anläggningen och området. Jag gick långt ut på udden och bildbeviset ser du att jag i alla fall doppat fötterna, i ett inte alltför kallt hav. Det fanns andra som var betydligt våghalsigare och verkade trivas i det långgrunda vattnet. Nu satt inte jag på sandstranden och njut av sand mellan tårna utan jag drog mig dit där jag kunde njuta av stenar och utsikten över havet mot Finland och de segelbåtar som börjat göra sig påminda, inte så många ännu. Sedan var det dags mot hemfärd och när vi började närma oss bron kom jag plötsligt ihåg att jag var höjdrädd och nu kändes det lite ”otäckt” att cykla över samtidigt som bilarna susade förbi i höga farter, tiden var inte den bästa eftersom många var på väg hem från arbetet. Det är högt där uppe, trots att det kanske inte ser ut så på mina foton men det är högt.

En kopp kaffe när vi kom hem sedan tog vi bilen och åkte in till Haparanda för att handla lite middagsmat och lite strosande runt bland affärer, men inget besök på IKEA, jag lovar, så jag ”slapp” göra några inköp. Däremot var jag in på Candys world och nu tuggas det här för fullt. Middagsmaten blev grillad entrecote med sallad med ett gott olivbröd.

Margareta G som nu känner att hon har lite ”sovkoma” trots att kvällen inte är sen, jag tror att det blir en liten kvälls- eller nattpromenad runt den här ön när jag skrivit klart.

Ps Vi har i alla fall haft en härlig dag som innefattade en hel del motion, mycket sol och värme och allt detta tillsammans – avkoppling.

och här i Luleå är det inte bara solen som har värmt dagen för räddningskåren, polis och ambulanspersonal. Hett har det även varit för personal på Expert, Max, Flugger färg och en mindre bilfirma. En storbrand utbröt någon gång vid 11-tiden och nu är allt “borta”. Rökutvecklingen var enorm och lukten betydligt värre, har fått en irriterande hosta av den korta sträcka vi fick köra genom röklukten. Den håller på att gå över men jag beundrar räddningspersnalen som får stå mitt i, över och ibland under alltihop. Det är tur att det inte är ofta de behöver utstå sådana här bränder, men trots allt måste de få i sig en hel del giftiga avgaser.  Här handlar det om allt som finns i en bil- och däckfirma samt en färghandel, vad Max hamburgerrestaurang och Expert kan ha i sina lokaler vet jag inte, förhoppningsvis inte värre än de förstnämnda.

Elden är verkligen mäktig och många tragedier utspelar sig där den har dragit fram. Nu finns fyra företagare som har mist “allt” samt all annan affärsverksamhet som har närliggande lokaler i vindens riktning. Jag har själv varit med om att “mista allt” i en brand och det sätter verkligen sina spår i livet, lukter och känslor som alltid kommer att finnas kvar.

Jag hoppas verkligen på en av butikerna att de återuppstår, Expert. En lagomt liten butik med trevlig och kunnig personal. Inte något stort Expertvaruhus som vi har ute på vårt eget storkedjeområde, där alla andra storkedjor finns, utan en av de sista små. 

Du kan läsa mer om branden här och här och nu ska jag packa för att åka i väg från stan samtidigt som jag funderar hur vi ska köra för att slippa röken. Vinden ligger precis efter vår färdväg mot Haparanda och Santasaari.

/Margareta G som nu åker i väg till stugan i Santasaari för att vara där några dagar, cyklarna ska med den här gången – tror jag.

Det är när jag ser de här fotona som jag förstår vilka som är Luleås lulebor 2009 och alla andra år samtidigt som media går ut och varnar för röken, står de mitt i alltihop.

när slutar vi eller börjar vi att vara det? Vad säger vi som inte är gifta och har kommit upp i sådan ålder att vi inte känner oss som flickor eller pojkar? Jag skriver sambo, men sambo kan jag vara med vem som helst, det behöver inte vara den jag älskar. Särbo sade jag tidigare men det känns som ett ord som jag använder efter ett längre förhållande, jag säger inte särbo om den man eller kvinna som jag nyligen inlett ett förhållande med.

Det är svårt det där och jag började fundera över ordet flickvän när jag kom att prata om ett ungt par som nyligen träffats, i alla fall nyligen upptäckt att de gillar varandra lite mer än som vänner. Att kalla henne för flickvän eller han för pojkvän kändes inte heller helt rätt, det är så nytt att jag har svårt att säga hans flickvän, det var då min fundering kom in över dessa två saker. När börjar vi vara flickvän/pojkvän tidsmässigt och när slutar vi kalla våra älsklingar för detsamma, åldersmässigt?

Vad säger vi?  Normalt kallar jag min sambo vid förnamn och har en del andra namn som kanske inte är lämpliga att skriva på bloggen eller vid andra sociala tillfällen.  Jag frågade sambon vad han säger om mig, om han inte får nämna mitt namn eller de namn han brukar kalla mig för här hemma. Han blev lite ställd och fick faktiskt fundera, svaret var inte helt lätt och han svarade, -min andra hälft. Det var gulligt sagt om han faktiskt menar att jag är en hälft som han inte är hel utan, däremot tror jag att det är ett uttryck som vi säger utan att fundera alltför mycket på innebörden.

På bloggen har de många namn, Anki kallar sin för älsklingen och Znogge sin för husse. Det låter så kärleksfullt och det skulle vara svårt för dem att helt plötsligt börja kalla sina män eller sambor för något annat. Efter mitt andra inlägg på bloggen, den allra första dagen – Oväntat besök … - , började några av mina vänner att kalla honom för talgoxen och har fortsatt med det trots att jag påpekat för dem att han numera är en ren, efter vårt besök i Rovaniemi – Återspeglingar av livet … – Det har de inte hörsammat, utan det kommer fortfarande små kvittrande pip om talgoxen …

För att återgå till mina första funderingar så frågar jag än en gång, – Flickvän eller pojkvän, om inte vad kallar vi varandra eller andra. Jag har inget svar och jag skulle vilja ha det för antingen har jag fått ett riktigt hjärnsläpp för jag kommer inte på något ord utan att krångla till det rejält.

Kille, sällskap, fästman boyfriend står det i synonymordboken men det känns också fel, på olika sätt trots att det handlar om samma sak oavsett vad jag säger. Jag har en förmåga att börja fundera över ord samtidigt som jag lägger mina egna tolkningar i orden och sedan är allt så himla fel. Nu när jag såg de synonyma orden började det snurra än mer så det är dags att sluta skriva och istället koncentrera mig på nattsömnen.

Finns det inget ord som passar oss medelålders tanter, vi som inte har tänkt gifta oss och ändå vill ha något uttryck för den där pojkvännen som inte låter så ungt och men ändå kärleksfullt. Fast … låter pojkvän speciellt kärleksfullt? Nej, nu lägger jag av.

Margareta G som … kanske för att jag är medelålders ser jag fästmannen som den där som jag ska gifta mig med i framtiden och det har jag inte tänkt göra med min gode vän och mitt trevliga sällskap. Boyfriend står jag frågande till, en direkt översättning av pojkvän som synonym i den svenska synonymordboken?

men det känns nästan som att bloggen försvann ur min hjärna någon gång i mitten av juni. Jag vet inte vad som hände och det kommer säkert att hända ett flertal gånger. Jag har inte riktigt haft tid … nej, nu ljuger jag lite, utan jag har helt enkelt inte prioriterat den. Jag har varit inne i en ”jobbperiod” och den här månaden har varit lite annorlunda med lite extra jobb och jag har känt mig lika fokuserad som baggen var i min rönn. När jag kommit hem har annat lockat och datorn har knappt varit påslagen.

Jag har nu ”jobbat klart” för den här månaden och nästa månad blir det cirka en veckas jobb och sedan tar jag fyra veckors ledigt. Det är mycket ”ledighet” i mitt liv så därför ser jag inte semestern som något högprioriterat samtidigt som det är skönt att ha en längre ledighet under sommaren tillsammans med sina nära och kära, speciellt nu när lilleman kommer hem i några veckor. Vi har inte planerat in något den här sommaren och får chans att ta dagarna som de kommer.

De jobb som ska utföras kan jag nästan göra var jag än befinner mig, bara jag har mina mobila enheter med mig, den bärbara datorn och bredbandet. I eftermiddag har jag gjort klart underlaget till mitt årliga engagemang för höst- och hantverksdagarna i Strömsund. Det känns skönt att ha skickat iväg det. Det är konstigt att direkt jag ska göra den minsta ändring så tar det tid, i år skulle det vara ett dubbelvikt A4 mot fjolårets A6 format och det har tagit ganska många timmar men nu har jag i alla fall kunnat lägga det till handlingarna och kan koncentrera mig på lite annat, som att skriva lite på bloggen exempelvis =). I morgon är det sambons bokföring som gäller, med fakturering och allt vad det innebär, men det får jag koncentrera mig på i morgon. Nu är det nu som gäller och jag ser att klockan har hunnit bli en hel del så mycket mer blir det tydligen inte gjort.

Vädret här uppe i Luleå är i alla fall på topp, till och med värmen dök upp här på eftermiddagen. Underbart skriver jag bara, för den har verkligen saknats. Det känns lite kymigt att sitta i lägenheten, att överhuvudtaget vistas i stan sådana här dagar är hemskt. Jag tror inte heller att det blir någon stugresa den här veckan eftersom vi ska till Haparanda på söndag för att lyssna och se på Krigsoperan, som utspelar sig 1809. Märkesåret 1809 är ett projekt som ska uppmärksamma att det är 200 år sedan Sverige och Finland blev två länder. I samband med Krigsoperan hålls också en historisk upplevelsemarknad, den vill jag självklart inte heller missa. Pirajan Maja ska ju vara med, därför blir det extra spännande och kul, att se henne ”in action” brukar vara trevligt men nu är det under mer ordnade former än de jag är van vid =). Jag lovar att jag återkommer nästa vecka med foton och förhoppningsvis ett flertal på tidigare nämnda dam, på häst och utan häst.

Margareta G som nu fått ”svamla” av sig lite och kan känna sig nöjd över hur dagen förflutit till punkt och pricka, helt enligt all planering än en gång som baggen.

Ps. Är det någon som vet vad baggen heter?

Några foton från midsommardagen …  en stund i Laxede

en härligt solig och vindstilla kväll har vi här i stugan.

Margareta G som hoppas att vädret håller i sig utan större överraskningar. Det ser relativt lovande ut på väderkartan.

ofta kommer jag på de där roliga och snabba svaren efteråt, när det är försent. Jag tror att det är så för många av oss, när vi fått tänka efter ett tag så kommer vi på vad vi egentligen borde ha sagt, oavsett om det är humoristiskt eller allvarligt menat. Mina barn är snabbtänkta på olika sätt och lilleman han har humorn i sig, alltid det sista ordet.  Jag har en arbetskamrat som jag gillar, han är verkligen snabbtänkt och humoristisk. Ibland tror jag att han är synsk, för hur kan han bara komma med svaren så snabbt, innan jag är klar med min mening, är jag så förutsägbar? Alla kanske inte tycker som jag, men min humor och min tolerans är ganska hög när det gäller ord samtidigt som jag är snabb på att ta in annat i meningar som sägs och skrivs. Min arbetskamrat är ärlig samtidigt som han hela tiden har svaren och kommentarerna nära. Han gör ingen urskiljning och det gillar jag.

Jag tar inte så allvarligt på vissa saker och annat kan jag gå i taket på innan jag läst hela artikeln eller hört hela resonemanget. Jag lägger ibland in för mycket egna ord och tankar i det någon säger eller skriver och sedan är jag igång, både med ”vidareutveckling” av tankarna som snurrar och konsekvenserna. Jag ser det som att vi reagerar negativt på mycket ”små” detaljer samtidigt som vi inte bryr oss nämnvärt och tänker vidare i de ”stora” frågorna.  

Vi tänker inte alltid på konsekvenserna i det vi gör, det som drabbar eller inte drabbar en tredje part. Att vi reagerar olika tycker jag är sunt och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Däremot blir jag så fruktansvärt arg när jag läser ren idioti och elakhet. Många gånger är det så lågt och hade vi tänkt efter innan … ja, vad hade hänt då?

Jag ”studerar” många gånger och genom åren har jag sett och hört en hel del genom att inte lägga mig i. Jag har fått till mig mycket som andra människor inte får på grund av att jag är tyst, lyssnar och funderar. Jag vet mycket om saker som jag inte borde, för jag har både fått förtroenden, elakheter, misstankar och skvaller till mig som andra inte får. Jag ger inte mina åsikter i allt och allting, speciellt inte när jag är fundersam och funderar vad de håller på med. De flesta förtroenden är jag glad över och de stannar hos mig, men det övriga hade jag kunnat vara utan samtidigt som jag vet.

Nu är det inte så att jag inte tycker om skvaller, för det gör jag och jag kan hålla tyst så att det inte förs vidare utanför hemmets väggar. Är det elakt så är det något som sitter kvar och det glömmer jag inte, det kan vara svårt att bära vid vissa tillfällen om det skulle uppstå situationer där jag måste ta ställning. Roligt och trevligt skvaller tar jag tacksamt emot.

På min nuvarande arbetsplats skvallrar man inte om kollegor, eller snackar skit utan grund. Jag visste inte ens om ett förhållande inom verksamheten, inte på samma arbetsplats, förrän berörd person berättade att hon skulle gifta sig. Det tycker jag är integritet, samtidigt som det är en positiv händelse.

Numera är jag på jobbet och gör mitt arbete och det övriga sköter vi på fritiden när vi umgås. Jag reflekterade inte över det tidigare utan det är först när jag kommit och fått distans som jag förstår hur viktigt det är att arbetsplatsen är en zon där vi jobbar och inte sysslar med ”privata” små elakheter.

Margareta G som nu flummat runt i mitt tänkande vad gäller skvaller. Skvaller är nyttigt, men när det övergår till annat … Att vara rak på sak eller skämta är någonting helt annat, kritik måste vi alla lära att ta till oss så länge den är konstruktiv och när vi törs säga det till den berörda direkt utan genvägar för att skapa dålig opinion.

Jag beundrar verkligen alla de här snabbtänkta människorna som förgyller min tillvaro och kan skämta på en nivå med högt i tak, till mig – åt mig, samtidigt som några skakar på huvudet och tänker, hon är väl inte tystlåten.

Ps.  Däremot är jag ingen som sätter upp fingret och flyger dit vindarna blåser utan i mer intimare diskussioner kan jag nog provocera en del.

för fel personer och fel saker. De som sitter i parken eller kanske på kyrktrappan och super, de s.k. a-lagarna. Varför är vi rädda för dem, de gör oss sällan något ont, det är bara en plats för dem att träffas och göra det de är bäst på. Visst blir de lite störande och inte är det någon vacker syn i kommunen, men de är oftast ganska oförargliga. Det jag i det sammanhanget blir rädd för är de unga människor som börjat samlas kring dem, det har inte förekommit tidigare. Jag är inte rädd för dem fysiskt men psykiskt reagerar jag. Det är inte några äldre tonåringar utan det är främst unga flickor som inte avslutat grund- eller gymnasieskolan.

Jag funderar var föräldrarna finns? Inte kan det vara så att de inte märker något? Alkohol luktar och det är svårt att dölja. De måste ju genom skolan få vetskapen om att de har stor frånvaro för så mycket ledighet kan de inte ha och det kan inte vara så att skolan inte meddelar hemmet?

De är inte de här ungdomarna som idag har druckit champagne och firat med en del alkohol, utan det är ungdomar som ”dagligen” sitter där med de redan utslagna. Jag vet inte varför det kan förekomma och varför det händer. Det är inte barn till utslagna föräldrar utan många gånger kommer de från hem med båda föräldrarna mitt i karriären, de som satsar på kvalité istället för kvantitet.  Jag är så dum att jag fortfarande tror att kvantitet är viktigt när det gäller våra barn. Det går faktiskt att ha kvantitet utan att ge dålig kvalité.

Det är bra att polisen, sociala och föräldrar tar ett extra ansvar när det gäller alkoholen en sådan här dag och alla andra ”riskhelger”. Däremot tror jag ändå inte att det stora problemet med ungdomar och alkoholen ligger i de här riskdagarna. Det stora problemet med alkoholen och ungdomarna är de som finns där när firandet tar slut, de som inte bryr sig om att fira att det är student, midsommar, nyår, valborgsmässoafton osv. De som ”firar” alla andra dagar och inte bryr sig om sina jämnårigas gemenskapsaktiviteter. Att gå ute på stan en helt vanlig kväll utan sällskap, jag tror att jag skulle avstå.

Det är tryggt att vuxna och framförallt polisen finns ute när det är mycket alkohol som flödar på ett och samma ställe.  Egentligen spelar det ingen roll om det är ungdomar eller vuxna som dricker under en aktivitet som sker en gång per år, det händer alltid tragiska och brottsliga saker.  

I morgon är det V75 i Boden och då brukar det alltid hända något tragiskt. V75 i Boden är en folkfest, som går av stapeln en gång per år, där flödar verkligen alkoholen och många människor besöker travet för första gången under V75.  Jag har upptäckt under alla mina år och mina besök på travbanor att på travet ska det drickas. Det kanske är enklare att spela bort pengar när du fått alkohol i blodet, du tappar ditt ekonomiska omdöme. Det var bara en liten parentes när det gäller årliga evenemang och alkoholflödet som alltid är med i bilden, oavsett om det är en ungdomlig aktivitet eller en mer ”vuxen” aktivitet.

Margareta G som har besökt ett flertal travbanor i Sverige och sett en hel del och i morgon ska sambon till Boden, men utan alkohol för han tänker dra in storkovan.

Fokusen på alkohol har varit stor i tidningarna i veckan och Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen var inte helt fel ute när hon valde det texttemat i veckan, hade kanske studenten i åtanke.

Ps. De två unga tjejerna på bilden har absolut inget med det jag skriver att göra.

är det många som sjunger och tycker idag. Det har sjungits under många år någon gång i juni, i år den 12:e juni och den dagen lilleman tog studenten var det den 11:e juni. 

Det är så härligt att se vilken glädje och vilket självförtroende ungdomarna uppvisar en sådan här dag. Tänk om de skulle få vara så här glada och lyckliga hela livet. Ingen som tar ifrån dem alla drömmar eller framtidstron på arbete och utbildning. Idag ska vi i alla fall inte ta av dem den glädjen och samtidigt hoppas att inte morgondagen känns alltför jobbig.

Sådana här dagar saknar jag mina barn och främst då lilleman som jag inte träffar lika ofta. Självklart gräver jag i mitt arkiv och i mappen med hans studentdag sitter jag och tittar och minns den glädje och den stolthet jag kände som mamma.

Jag ler också när jag ser plakatet jag gjorde, den är inte lik de andras och jag tar på mig allt, allt är mitt fel jag erkänner. Jag har svårt för att beräkna avstånd, storlekar, fart mm, därför frågar jag oftast, men ibland så försöker jag klara av det själv och det kan bli lite annorlunda. Tanken var att plakatet skulle vara lite annorlunda, i min egen design som jag skulle göra bara för honom, inte med de standardiserade versionerna.

Jag satte igång med flaggande blågul text,  lite annat eget och blågula band och studentmössan fotade jag och satte på toppen av allt. Jag var till ”mitt eget ” kontorsvaruhus och hämtade materialet, jag laminerade, fixade skaftet och var mycket nöjd med resultatet. Det var bara en sak som jag inte hade räknat med – storleken.  Jag förstod inte förrän vi kom till skolan, att det var en ”liten” skillnad, på både foto och plakat. De var tre gånger så stort som de andras och reaktionerna från övriga gratulanter lät inte vänta på sig, jag överlämnade snabbt till min f.d. man som fick stå där med det enorma. När sedan lilleman kom ut från skolan hade han absolut inga problem att hitta igen oss, jag lovar. Han tyckte att det var en aning pinsamt, trots att han inte sa det,  men han var så glad och lycklig att inget kunde störa honom den dagen. Han pekade, skakade på huvudet och kom med några små kommentarer till mamsen, men det gick över lika fort. Hon var lite pinsam, mamsen, men det fick hon vara en dag som denna.

/Margareta G som har sparat plakatet och idag finns det i gästrummet i stugan och ger mig påminnelser om att jag i fortsättningen alltid ska ta hjälp av andra när det gäller beräkningar av olika slag.

Det är faktiskt så att jag är hopplös på allt sådant, direkt det handlar om ovanstående och även när jag lagar mat, jag är livrädd att det inte ska räcka och så blir det så fel. När pojkarna bodde hemma brukade de alltid skoja och säga att jag skulle kunna bjuda in hela huset på middag, trots att jag har två matglada söner.

Jag tar alltid till det där lilla extra, som blir lite mer än det lilla extra, det blir enormt.

av din egen plantering skickar vi nätvägen till dig idag. Pirjo, ett stort grattis på födelsedagen och jag med din “lille” svåger utbringar en stor skål och ett fyrfaldigt leve till dig idag. 

Roffan har förstås bakat tårta, kommit med kaffe på sängen och ett stort fång av blommor samtidigt som han sjöng den finska -ja må hon leva.

Visst var det precis så det var?

Det där med baka, inte lätt till någon som skämmer bort alla andra.

Om det är Haparanda eller Lappträsk idag hoppas jag i alla fall att solen lyst över dig.

/Margareta G som nu ska leka fakir och bara …

spikmatta. Är det någon som inte har en, jag tycker mig läsa och höra att var och varannan människa idag använder en sådan och jag har inte hört eller läst om någon som tycker att den är pest och pina. Vår shakti – den indiska spikmattan har kommit som ett brev på posten idag. Fina små tips om grundpositioner, program och effekter, en instruktion om Shree Yantra meditation. Så om ni inte hör av mig på ett tag så vet ni var jag finns, ovanpå spikmattan i något skönt läge. Testade fötterna, men det klarade jag inte riktigt av, en fot i taget när hela vikten kommer på så … =)

Margareta G som måste vara så full av ryggvärk och knutar för jag känner redan i ryggen efter att bara ha testat två gånger i eftermiddag. Risken för mig är att jag somnar, det står att det inte är farligt men att vila och lugn aktivitet är att rekommendera efteråt.

Det är konstigt för det går inte att vara annat än lugn när jag ligger på den, några större rörelser gör jag inte. Jag får hoppas att sambon också kan använda den och känna välbefinnande. Det är egentligen hans, men jag misstänker att jag får använda den mellan varven =).

riktigt fula och slemmiga var de två som idag hamnade på kroken. Jag äter inte gädda, trots att det påstås av vissa gourmeter att det är en riktig delikatess. Jag tycker helt enkelt inte om den och jag vet vad jag pratar om, det är inte några fördomar som skriver. När jag var liten så fick jag äta både gädda och lake, ingenting av de två fiskarna skulle numera komma frivilligt in i min mun. Laksoppa var något serverades i mitt hem, under perioden då laken gick att äta. Är det någon som äter lake numera? Gäddsufflé och stekt gädda skulle jag tro var något som också serverades vid olika tillfällen.

I alla fall så hamnade ingen av dessa två i vår matlagning, utan en har fått åka tillbaka till älven och lever i högsta välmening, om ingen annan fått den på kroken. Den andra fick gå döden till mötes eftersom den nästan svalt draget och det var svårt att få loss. Nu är den ett riktigt skrovmål till fåglarna, hoppas att de låter sig väl smaka.

Margareta G som lagt ett litet gäddkollage på min bildgata – “Ingen fiskelycka, men ful fisk …”

 

var för länge sedan små korta artiklar i någon utav kvällstidningarna, tror det var Aftonbladet, där svenska folket fick skicka in sina ”kontakter” med kända människor, det var stor töntvarning över de inläggen och här kommer lite till.

Jag har en förmåga att träffa dem i kön på bensinmackar. För något år sedan var det Jakob Eklund som stod framför mig en tidig morgon i kön på Statoil i Luleå, han köpte korv.

Idag var det dags igen, Marcus Fagervall stod framför mig i kön på bensinmacken i Harads, han köpte korv. Nu räckte det inte med det, medan jag satt i bilen och väntade på att sambon skulle få uträttat sina ärenden så skulle Marcus och hans kompisar åka vidare mot nya mål. Pang, sa det riktigt ordentligt, chauffören missade visst att han hade en bil bakom sig. Där stod de nu en aning försenade, kanske mot någon spelning norröver. Jag såg inte hur stor skadan blev däremot såg jag hur bilen ”lyfte”. Unga pojkar vid ratten och lite för bråttom, ingen blev skadad och nu får vi hoppas att försäkringen är betald och att de väntande vid målet inte behöver vänta alltför länge.

Så kan det gå när ångan är på.

Margareta G som inte tog något foto trots att jag hade alla världens möjligheter, men det kändes inte intressant, fast jag kanske kunnat få månadens bild i aftonbladet om jag kunnat förutse krocken =). När till och med renarna ute på golbanan i Kalix Nyborg, som jag fotat ett otaliga gånger långt före de fanns i Aftonbladet, varit med.

och försöka hitta den där personen som jag letar efter. Det är inte det lättaste för nu putsar alla fjädrarna och vill visa upp sig. Det är inte något politiskt parti jag ska rösta på utan jag måste hitta den där som går sin egen väg och arbetar i parlamentet som jag vill att de ska göra. Det är inte lätt, det gäller att leta och hitta den där ankan i ankdammen som verkligen hoppar i bland de andra och inte är rädd att få hårt motstånd, klara av att stå på sig när vågorna går höga och inte stå vid sidan om och titta bort. Gå den väg som de förespråkar i valtider, även om de blir ensamma, då har de i alla fall gjort ett försök.

 Förra gången röstade jag på ett parti men nu har jag insett att det är personval som gäller och vilket parti de tillhör har mindre betydelse, fast visst finns det klara gränser för mig också.

Hur ska jag på bästa sätt ta rätt på vilken politiker som är rätt för mig och som har lite av mina egna åsikter?  Det kommer jag garanterat inte att göra, men jag har hittat två personer i två olika partier som jag starkt funderar över.  Att den här personen ska ha någon större betydelse i ett parlament med 736 ledamöter i framtiden och där Sverige har 18 personer med helt olika åsikter, 2,4 % och varje person är alltså 0,1 % av de beslutande.  Det rimmar illa att vi ska betala deras fantasisummor i lön när de i princip inte på något sätt kan påverka.

”På fem år har ingen hört av sig” säger EU-parlamentarikern Anna Ibrasic, kan jag läsa på ledarsidan i dagens Norrbottens kuriren. Det är inte sant för jag har en god vän som skickat en fråga till EU-parlamentarikerna och hon fick svar, från en person. En person av våra parlamentariker svarade samtidigt som de finns där för att besvara medborgarnas frågor och funderingar. Det är skrämmande och ankdammen kommer garanterat att ge oss mer dimridåer med parlamentariker som bara finns där och uppbär ersättning utan att ge sig ner i dammen och kämpa för det som de putsade fjädrarna inför valet. Det är mycket gemenskap i dammen nu i valtider men sedan …

Det kan ljuga hur mycket de vill om vad de uträttar i parlamentet, hur många är vi som kontrollerar och följer vad som händer? Finns det någon som kan räkna upp samtliga svenska ledamöter? Vi borde vara mer intresserade av något som har stor betydelse av vad som händer och sker i Sverige, kanske har vi mer rättigheter, skyldigheter och kanske kan vi vända oss till EU-parlamentet när de mänskliga rättigheterna i Sverige inte följs. Allt handlar ju om mänskliga rättigheter på något sätt.

När de väl tagit sig till ankdammen, blir det oftast inte mycket uträttat utan det är mest bara en massa kackel och några få som törs hoppa in i debatten och ta för sig. De flesta står på sidan och tittar på eller ännu värre tittar bort.

Margareta G som i alla fall tycker det är självklart att använda sig av rättigheten att rösta, trots att en blankröst kunnat vara alternativet. Att ligga kvar och fortsätta vifta på tårna under valdagen är inget för mig.

Det håller på att bli likadant i Sverige, personval framför partipolitiska val. Det ser vi bland riksdagsmännen/kvinnorna de skapar sin egen ideologi när de väl kommit in och bryr sig inte om vad medborgarna röstat på.  Partierna har mer och mer mist sin betydelse för de invalda politikerna.

Ps. Jag såg och lyssnade på programmet med Bert Karlsson i kväll och jag har ofta sagt att, än hur bufflig han kan verka så är det en man med sunda åsikter och det är likadant när han väljer sina talanger i ett annat program. Han kan verka okänslig och elak men det finns en ärlighet och en känsla som jag gillar. Allt i kvällens program var inte positivt, hans sätt att stå över vissa lagar och regler exempelvis. Däremot är hans syn på människan och politiken något som jag ”beundrar” och hans image är inte skapat från början av honom utan det är media som gett honom de negativa rubrikerna. Han kanske säger och gör en hel del tveksamma uttalanden, men fortsätt och lyssna så finns det något bakom hans tankar.  Hans ibland elaka kommentarer om utseende och den sexfixering jag ibland upplever att han har när det gäller artister är inget jag står bakom.  Vi kan inte tycka om allt hos alla och alla kan inte tycka om varandra.

Vi ska nog ta oss i fjädrarna och flyga över ankdammen lite oftare inte bara när det är dags att lägga vår röst, vi kan inte säga att vi inte bryr oss, att det inte berör oss för det gör det i högsta grad oavsett om vi är för eller mot EU, vi är med och det är bara att acceptera.

 

en förutfattad åsikt som är helt ogrundad. Är den det, helt ogrundad?  Någonstans bör ju mina fördomar komma ifrån och det behöver bara vara en person som stärker den för att jag ska känna att jag har rätt i min uppfattning.  De ”grundläggande” fördomarna är oftast inrotade i mig sedan barnsben och jag har uppfostrats med att det är så. Trots att det kanske varit på ett skämtsamt sätt så stärker de och fördjupar mina fördomar. Jag kan skratta och skämta om det här, samtidigt som jag inte på något sätt underlättar för att ta bort de här fördomarna från mitt undermedvetna. I stället så får jag höra: jag som trodde att ”norrlänningar” var tystlåtna och allvarliga. Tänk om hela Sveriges befolkning från Gävle och uppåt skulle vara tystlåtna och allvarliga?

Hela vår vardag är full av fördomar från det allvarligaste, som jag skrivit lite om i mina tidigare inlägg, till all humor som vi omger oss med. Ska vi skämta om det eller det, är frågor som ofta ställs i olika media. I min ungdom var norgehistorier något som vi skrattade mycket åt, nu är det på standupscenen vi skrattar och har roligt åt alla fördomar, det finns ingen gräns idag. Speciellt när det handlar om en själv eller att komikern gör sig själv som ett löjligt exemplar av mänskligheten.

Du kan ju tänka dig en människa som jag, mina gener är till hälften tornedaling och andra hälften kalixbo. Ser ni scenariot framför er? Jag kan inte hinna få mycket uträttat i mitt liv. Det eftersträvar jag inte heller, har inte så många framtidsversioner det mesta är ju pest och kolera.  När jag kan svara nej till något är jag nöjd, för jag vill inte ha några förändringar och jag är mot allting, speciellt allt som är innovativt.

Blunda och se mig framför dig där jag går i ultrarapid i min egen lilla värld, bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför . Pratar du med mig måste du ha gott om tid för jag är extremt tystlåten och saknar mycket av det verbala språket. När jag väl pratar går det mycket långsamt och jag har svårt för att uttrycka mig och få fram orden. Jag trampar ofta i klaveret för jag säger inte orden som förväntas av mig, utan jag säger vad jag tycker när jag väl får fram det. Jag funderar en del mellan varje ord, det ser i alla fall ut så. Självklart svarar jag nej på frågan om jag är beredd att flytta för att få ett arbete, det är inte så viktigt eftersom jag kan leva på bidrag. För att inte tala om mina kläder, inte något internationellt modehus, utan kepsen sitter på plats likaväl som fleecetröjan och gällivarehänget.

Vi har 50 % av vardera förälderns gener i våra kroppar så det spelar ingen roll hur mycket jag blandar procentuellt när det gäller mitt sätt att vara, jag måste vara en av de mest svårflirtade och absolut mest overksamma personer i vårt land. Ingenting kan hinna hända. Från tanke till handling hinner hela dagen gå och då är det ju redan försent.

När jag  tänker vidare på mina barns blandning så blir jag helt snurrig och kan inte förstå hur de är funtade. Många delar blir det, en fjärdel tornedaling, en fjärdel kalixbo, en fjärdel göteborgare och den sista fjärdelen lulebo. De tre första hoprört måste bli något utöver det vanliga, men lulebo? Är jag så insnöad som lulebo att jag inte tar till mig attributen för en riktig lulebo. Vad säger människorna om lulebor? Jag mottar tacksamt alla svar, för jag vet faktiskt inte.  Är vi så förbaskat tråkiga att det inte finns något att skämta om?  

Mina två barn är snabba och rappa med svaren, speciellt min yngsta han trodde vi skulle bli komiker när han var liten. Flickvännen brukade säga att det inte spelade någon roll vad hon sa, för sista ordet fick hon aldrig eftersom att han alltid har ett svar på tungan, utan att vara elak. Jag lutar åt att de göteborgska generna har tagit överhanden, ingen tornedaling eller kalixbo hos honom. De sistnämnda generna bör finnas genom andra egenskaper. 

Vi var bjudna på middag en gång hos en väninna till mig och skulle träffa hennes ”man” som är en riktig pitebo, ska inte gå in djupare på det men här finns det mycket att skriva om fördomar. I alla fall hade mannen dagen efter sagt att det var så konstigt och han kunde knappt tro att min sambo var tornedaling, för han var så otroligt trevlig både social och verbal med vettiga åsikter?

De regionala fördomarna genom dialekt och kommun har starkaste säten hos oss i det egna länet, många utanför länet vet knappt vad vi pratar om. De nationella fördomarna handlar om län och minoriteter för att sedan på internationell nivå bli länder. Vi i vårt eget län köper alla de här fördomarna både regionalt, nationellt och internationellt. Mycket fördomar att hålla reda på.

Jag har skrivit en del om våra fördomar tidigare, det går inte att undvika, men då har det oftast handlat om helt andra fördomar.  De tornedalska fördomarna har jag i ett tidigare inlägg här, -Ack, tornedaling du sköna …

Nu ville jag ta den mindre allvarliga sidan av fördomar, enligt mitt sätt att se det, jag kan inte alltid vara arg och ledsen över våra fördomar.

/Margareta G som nu skrivit mitt inlägg om fördomar genom inspiration av texttemat på ”Bloggvärldsbloggen” och ”Sofia ”mymlan” Mirjamsdotter. 

Hela veckan har jag haft på mig, men jag är inte så snabb och innan jag hunnit fundera om jag ska skriva har det blivit fredag och innan jag förstått att det verkar vara ett nytt tema varje vecka så var det torsdag. Men jag har i alla fall lyckats få ner några rader, undra vilka gener som påverkat det, kan inte vara mina två starkaste, någon annan liten gen har smugit sig in, kanske den finska sisun som också finns hos mig till en åttondel kanske.

Mycket gammal mossa har hunnit slå rot kring våra fördomar och mossa hinner det också växa, ibland tar den sig riktit djupt in, en hel del innan min genblandning kommer till skott.